De första ste­gen i Pons­ses his­to­ria sträc­ker sig till­baka till slu­tet av 1960-talet, då den första pro­to­ty­pen Dino fär­digs­täll­des. På den tiden samar­be­tade Einari Vidgren med Erkki Tar­vai­nen och Lauri Uuk­su­nen, två män han verkli­gen litade på. Till­sam­mans star­tade de berät­tel­sen om Ponsse. Tyvärr finns de inte längre bland oss efter att Erkki och Lauri läm­nade vår världs avverk­ningsplat­ser i bör­jan av 2024. Deras arv lever dock vidare i vår his­to­ria, och vi kom­mer att vårda deras minne när vi tar Pons­ses berät­telse framåt.

Bys­me­den Kauko Väi­sä­nens smedja sjöd av akti­vi­tet under sen­vin­tern 1969. Den unge svet­sa­ren Lauri ”Lassi” Uuk­su­nen svet­sade på en sko­tare som skogs­mas­ki­nent­repre­nö­ren Einari Vidgren hade tänkt ut. Det fanns inga rit­nin­gar,
utan Einari ritade helt enkelt lin­jer i luf­ten för att visa hur mas­ki­nen skulle byg­gas från den främre ramen på en front­las­tare. Detta ögonblick inne­bar bör­jan på PONSSE Dinos resa mot att bli en av de bästa lastbä­rande skogs­mas­ki­nerna på sin tid, och även på Las­sis kar­riär som Pons­ses förs­tes­vet­sare. Lassi del­tog också vid Pons­ses första och mest bety­dande mas­ki­nuts­täll­ning i Kvarnbäc­ken i Hel­sing­fors 1972, som blev myc­ket lyc­kad och var en höjd­punkt för per­son­alen på den tiden.

Under hela sin kar­riär var Lassi känd som en nog­grann och punkt­lig arbe­tare. Genom att kräva hög preci­sion satte han stan­dar­den för kva­li­te­ten i pro­duk­tio­nen – varje svets­ning måste vara helt rätt.

Lassi hade en färgs­tark bakgrund. Han föd­des i byn Sor­ta­vala i republi­ken Kare­len, och för­lo­rade sin pappa i bör­jan av fort­sätt­nings­kri­get. Efter kri­get flyt­tade han till Vie­remä med sin mamma och styv­pappa, vil­ket inne­bar star­ten på hans nya liv. Las­sis styv­pappa arbe­tade som skräd­dare i byn, hans styv­sys­ter Leena föd­des och livet gick sin gilla gång vid dam­men Sotku, precis bred­vid Rien­tola. Lassi tog sig från Vie­remä till en yrkess­kola i Virmo för barn som bli­vit föräl­dra­lösa under kri­get. Han lärde sig tidigt vik­ten av hårt arbete och vad som krävs för att lyc­kas, och Lassi bibe­höll sin höga arbets­mo­ral under hela livet.

Han till­brin­gade sin pen­sion i Iisalmi, där han bodde i en lägen­het i ett hyres­hus. Hans sista år övers­kug­ga­des av sjuk­dom, vil­ket också ledda till hans död under
sen­vin­tern 2024. Las­sis minne lever kvar i Pons­ses fabrik och i his­to­rie­rum­met, där hans livs­verk visas upp för besö­kare och nyans­tällda.

Tack så myc­ket, Lassi.

Ett litet och smalt vagnspår ledde från Kaa­rak­ka­lan­tie och vidare till Här­kä­aho genom gröns­kande Kytö­lehto.

Där bodde Erkki och hans föräl­drar Viljo och Hilja Tar­vai­nen på en liten gård,
och där till­brin­gade han också sin barn­dom på 1940- och 1950-talet.

Det fanns all­tid arbete att göra på går­den. Detta gjorde till­sam­mans med upp­väx­ten med sys­ko­nen Erkki till en balan­se­rad och hän­syns­full man som man
verkli­gen kunde lita på.

Precis som andra barn i efter­krigs­ge­ne­ra­tio­nen läste Erkki en begrän­sad kursplan för grunds­ko­lan vid bys­ko­lan i Nie­mi­nen. Efter­som det fanns många ele­ver och få lärare i de mer avlägsna delarna av lan­det, kunde endast hälf­ten av ter­mi­nen genomfö­ras under både hös­ten och våren. Detta inne­bar mer arbete på går­den och gav även Erkki möj­lig­het att vara ute i natu­ren. Han jagade, fis­kade och njöt av den vac­kra lands­byg­den i Savo­lax. Skog­sar­bete var ett årli­gen åter­kom­mande arbete för småbön­der, och det var också Erk­kis int­resse redan från yngre år och genom hela hans kar­riär.

Här­kä­aho låg granne med går­den Mäkelä, där hans klass­kam­rat Einari Vidgren bodde. Einari blev allt mer loc­kad av sko­gen när tillgån­gen till jord­bruk­sar­bete mins­kade i mit­ten av 1960-talet. De unga män­nen var ivriga att arbeta, men hade också tid att gå på dans. Detta var en favo­rit­sys­sel­sätt­ning bland unga på den tiden. Efter­som de var duk­tiga på att dansa och inte drack, skiljde de sig från mäng­den på de olika danss­täl­lena i Norra Savo­lax genom åren.

Erkki dök snart in i jord­bruks­mas­ki­ner­nas int­res­santa värld, där han lärde sig att repa­rera dem och göra dem ännu bättre. Det fanns många duk­tiga sme­der i byn Nie­mi­nen som hade byggt väder­kvar­nar, såg­nings­lin­jer och skvalt­kvar­nar, och som visste hur man lagar trak­to­rer, bilar och last­bi­lar, förut­satt att det fanns nöd­vän­diga reserv­de­lar.

Fär­dig­he­terna hos Erkki och sme­derna i byn blev snart efterfrå­gade när gran­nen
Einari bör­jade utveckla Mehu-Maija, den första lastbä­rande skogs­mas­ki­nen. Mas­ki­nen var dock inte håll­bar nog, så använd­nin­gen i sko­gen upp­hörde snabbt. Mas­ki­nen bidrog dock till vär­de­fulla insik­ter. Einari fort­satte med sina expe­ri­ment och nästa för­sök följde 1969, och då spe­lade Erkki en vik­tig roll. Skogs­mas­ki­nen PONSSE Dino blev myc­ket framgångs­rik. Framgån­garna ledde till bil­dan­det av Ponsse Oy, ett före­tag som bör­jade bygga skogs­mas­ki­ner i Vie­remä 1970. Detta var mitt under en stor depres­sion och de största struk­tu­rella förändrin­garna inom jord­bru­ket pågick.

Einari anli­tade Erkki som Pons­ses första medar­be­tare. Han behövde en duk­tig ser­vice­tek­ni­ker och framför allt en tillför­lit­lig och hårt arbe­tande vän som kunde hjälpa till med före­ta­get under det inle­dande ske­det. Erkki har spe­lat en vik­tig roll. Om det inte hade varit för hans ota­liga ser­vice­be­sök i hela Lappland och vid olika avverk­ningsplat­ser i Kaja­na­land och Savo­lax, hade Einari och Ponsse aldrig lyc­kats växa och skaffa kun­der­nas fört­roende. Arbe­tet var hårt och arbets­ti­den lång, men Erk­kis arbete bidrog till att bygga upp ett gott rykte för Pons­ses kund­ser­vice och underhåll.

Det hårda arbe­tet balan­se­rade han med hjälp av sin familj – Erk­kis fru Annukka
och hans barn Hannu och Anne skänkte färg och mening åt hans liv. Famil­jens
hem bygg­des i byn Vie­remä på 1970-talet, inklusive ett sepa­rat rum för Erk­kis
funk­tions­ned­satte bror Esko. Att Erkki tog hand om sin bror var ännu ett bra
exem­pel på Erk­kis livslånga omsorg om andra män­nis­kor. Han och Annukka ställde upp som fri­vil­liga vid olika eve­ne­mang, där de trans­por­te­rade ved, gjorde kaffe eller värmde upp ett järn för att låta andra smaka på Annuk­kas läc­kra pann­ka­kor.

Erkki tyckte om att jaga, fiska och vara i famil­jens stuga i vild­mar­ken i Suo­mus-salmi till­sam­mans med Annukka. Han lärde också sina barn­barn naturfär­dig­he­ter och att jaga vilda djur för eget behov. I byn Vie­remä var Erkki också känd för sin pas­sion för vol­ley­boll – det var den mest popu­lära spor­ten i byn när han var
ung, och han fort­satte spela ända upp till 80-årsål­dern. Han var verkli­gen duk­tig
på spor­ten. När Erkki spe­lade hade han all­tid ett leende på läp­parna och glim­ten i
ögat medan han pla­ne­rade vem han skulle lura här­näst med ett fin­gers­lag – det mest popu­lära ins­la­get i varje match.

Erkki avled plöts­ligt och läm­nade oss i stor sorg och sak­nad. Det vac­kra min­net
av Erkki och hans sätt att han­tera olika utma­nin­gar och ta hand om andra lever
vidare för att ge oss tröst. Ärligt och med dju­paste res­pekt.

Tack så myc­ket, Erkki.