Ponsse vär­de­sät­ter verkli­gen sina kun­der och vill att de ska ha roligt. Ett exem­pel på detta är Ponsse Club, en liten bygg­nad för boende nära fabri­ken i cent­rala Vie­remä. Omkring 4 000 gäs­ter besö­ker Ponsse Club varje år och de tas om hand av en per­so­nal på fyra per­so­ner som bakar, stä­dar, lagar mat, vär­mer upp den skors­tens­lösa bas­tun och till och med reno­ve­rar utrym­mena själva.

Hemt­rev­lig­het är ett nyc­ke­lord på Ponsse Club. På Ponsse Club kan gäs­terna bo och äta som på ett hotell, men hotell­per­so­nal bru­kar inte känna sina gäs­ter vid namn, komma till dör­ren med en kram, baka sitt eget bröd eller hjälpa sina gäs­ter med allt – även om en gäst har för­lagt sitt bagage efter flygre­san, tap­pat bort sin medicin, behö­ver en adap­ter till sin lad­dare eller helt enkelt behö­ver någon som lyss­nar.

”Vi vill att våra gäs­ter ska känna att de kom­mer för att besöka en trev­lig släk­ting. Här kan de känna sig lugna och kan koncent­rera sig på sitt besök. Vårt mål är att varje gäst ska lämna oss på bättre humör än när de kom hit”, säger Ulla
Heik­ki­nen, Ponsse Club-ans­va­rig.

”Vi vill att vårt han­davt­ryck ska synas på Ponsse Club. Genom att vi gör i stort sett allt själva är vår verk­sam­het också kost­nad­sef­fek­tiv och skräd­dar­sydd efter våra behov.”

Ulla Heik­ki­nen bör­jade som vär­dinna på Ponsse Club första april 2008. Utö­ver henne arbe­tar Kaisa Säisä och Mira Jaa­ti­nen på Ponsse Club. Vid sidan av arbe­tet på fabri­ken skö­ter fas­tig­hetsche­fen Lasse Heik­ki­nen bland annat underhål­let av Ponsse Club-bygg­na­derna, repa­ra­tio­ner, utom­husar­be­ten och upp­värm­nin­gen av den skors­tens­lösa bas­tun. Kvar­tet­ten arbe­tar smi­digt till­sam­mans.

”Las­ses tjänst utan­non­se­ra­des ursprungli­gen på första april. Folk frå­gade mig om det var ett skämt när Ponsse ansökte om en skors­tens­lös bas­tuugn på första april, som skulle förstå savo­lax­dia­lek­ten, känna till alla ved­ty­per och vara trev­lig mot utländska gäs­ter. I slu­tän­den fick vi in ett stort antal ansök­nin­gar”, minns Ulla.

FRÅN GRY­NING TILL SKYM­NING

Ponsse Club tar emot gäs­ter näs­tan året runt beroende på fabri­kens behov. I juli är det van­ligt­vis ett underhåll­sup­pehåll på några vec­kor. Ponsse Club är nor­malt öppen från mån­dag till fre­dag. Cirka 90 procent av gäs­terna kom­mer från andra län­der.

”Grup­perna häm­tas på flygplat­sen och anlän­der van­ligt­vis till Ponsse Club på efter­mid­da­gen eller tidigt på kväl­len. De är varmt väl­komna, oav­sett om de är här för första eller fem­tionde gån­gen. Gäs­terna visas till sina rum, och många vill vila lite före mid­da­gen. Till mid­dag bju­der vi på hem­la­gad mat, till exem­pel älg från en lokal jaktklubb eller nyfån­gad fisk. Efter mid­da­gen kan gäs­terna koppla av i bas­tun och njuta av den tid de har till­sam­mans. Ingen gäst läm­nas ensam, efter­som varje grupp av gäs­ter har en dedi­ke­rad hand­le­dare som är med grup­pen och ser till att besö­ket går smi­digt. Redan innan en grupp anlän­der gör vi en hel del bakgrund­sar­bete och samar­be­tar med olika avdel­nin­gar”, säger Ulla.

På mor­go­nen bör­jar arbets­da­gen för Ponsse Club-tea­met redan kloc­kan fem eller halv sex med att göra fru­kost, städa bas­tun och övriga utrym­men, besöka gros­sist­bu­ti­ken osv. Efter fru­kost beger sig grup­pen till fabri­ken, men kom­mer till­baka tidigt på efter­mid­da­gen, då gäs­terna kläs i säkra och varma klä­der innan de besö­ker en avverk­ningsplats. Van­ligt­vis kom­mer gäs­terna till­baka från avverk­ningsplat­sen med röda kin­der runt kloc­kan tre, varef­ter de bör­jar för­be­reda sig för nästa mid­dag, som han­te­ras av kvällss­kif­tet.

”Vi har all­tid tid att prata med gäs­terna. När en gäst vill prata stan­nar vår klocka, även om vat­ten­ko­ka­ren kokar över. Och ibland gör den det, efter­som sam­ta­len är så int­res­santa.”

BÄTTRE ALTER­NA­TIV FÖR ETT HOTELL

Natur­ligt­vis skulle ett hotell med till­hö­rande res­tau­rang vara ett alter­na­tiv för Ponsse Club. När­maste hotell skulle ligga långt bort i Iden­salmi, kost­na­derna skulle bli högre och hotel­let kan inte erb­juda samma Ponsse-anda som Ponsse Club. Många gäs­ter reser ofta och de upps­kat­tar verkli­gen Ponsse Clubs hemt­rev­lig­het.

Belägg­nings­gra­den på Ponsse Club, med plats för 25 gäs­ter, är näs­tan 100 procent på var­da­gar. Föru­tom Ponsse-klub­ben dri­ver tea­met Ponsse Talo (Ponsse House) i Iden­salmi, som främst är en över­natt­nings­bygg­nad för affärs­re­se­nä­rer som över­nat­tar mitt emot logis­tikcent­ret.

”Vi gör myc­ket själva med hjälp av vår kun­niga per­so­nal, och om vi köper något utifrån vill vi stödja lokala före­tag. Till exem­pel har några större reno­ve­rin­gar genomförts här, där vi ans­tällda på Ponsse Club del­tog. Vi tog hand om städ­nin­gen, bröt upp gamla struk­tu­rer, målade och sli­pade och bar bygg­ma­te­rial. Vi har också ett nära samar­bete med lokala byg­gent­repre­nö­rer och våra fas­tig­hets- och anlägg­ning­sun­derhållst­jäns­ter för att säkers­tälla att vi kan ta väl hand om Ponsse-huset. För oss är det i stort sett ett sätt att leva att vara en del av Ponsse”, säger Ulla.

I BÖR­JAN FANNS DET MADRAS­SER PÅ GOL­VET OCH EGEN­TILL­VER­KADE GAR­DI­NER

Ponsse Club har vuxit från en blyg­sam bör­jan till sin nuva­rande glans. Ursprungli­gen var klubb­huset Einari Vidgrens famil­je­hem. Efter att famil­jen Vidgren flyt­tat till Iden­salmi stod huset tomt under några år fram till 1993, då anta­let gästgrup­per bör­jade öka. Einari kom på idén att gäs­ter kunde inkvar­te­ras i deras gamla hem.

”Jag hade redan hjälpt Eina­ris fru Liisa med mat­lag­nin­gen när det kom gäs­ter hem till honom. År 1993 fick jag frå­gan om jag kunde tänka mig att ta hand om gäs­ter kanske en eller två gån­ger i vec­kan. Huset var helt tomt vid den tid­punk­ten. Jag sydde gar­di­nerna själv, vi köpte några sän­gar och jag tvät­tade hemma. När det till exem­pel kom fler norska gäs­ter än det fanns sän­gar, sov några av gäs­terna på gol­vet. Ingen sa åt mig hur jag skulle sköta huset. Jag kunde göra allt som jag tyckte var bäst”, säger
Maritta Kelppe.

Maritta är gift med Jouko Kelppe, som bör­jade på Ponsse som ingen­jör 1971. Hon var hem­mafru och upp­fo­strade fyra barn tills hon blev ombedd att ta hand om gäs­ter, först på del­tid och sedan på hel­tid.

I bör­jan fanns det bara fyra sov­rum, varav de flesta hade två sän­gar. På nedervå­nin­gen fanns en swim­ming­pool, som har tagits bort vid senare reno­ve­rin­gar. Trots expan­sio­nen har Ponsse Clubs kök behål­lit sin mysiga atmosfär.

”LÅT OSS BYGGA EN ANDRA VÅNING”

Anta­let gäs­ter ökade, och vid något tillfälle bes­tämde sig Einari för att bygga en andra våning. När den var klar inrymde huset ytter­li­gare tio sov­rum. På de nedre vånin­garna revs skil­je­väg­gar för att skapa en enda stor mat­sal.

”Jag lagade mat och tvät­tade åt mer än tusen gäs­ter per år. Jag ser­ve­rade all­tid tre mål­ti­der till bor­den. Vi hade ingen buffé. Mina arbets­da­gar bör­jade för­län­gas till 16 tim­mar. Som tur var låg mitt hem bara 500 meter bort, och även mitt yngsta barn var redan över 10 år gam­malt. År 2000 ans­täll­des Terttu Ceder­berg för att hjälpa till.”

Senare int­räf­fade en stor vat­ten­läcka på Ponsse Club, varef­ter bygg­na­den genom­gick ytter­li­gare en stor reno­ve­ring. I bör­jan av 2000-talet bygg­des också den nuva­rande skors­tensfria bas­tun, som är en vik­tig del av Ponsse Club-upple­vel­sen. Det nuva­rande vita trevå­nings­huset i slutt­nin­gen har få lik­he­ter med det ursprungliga Vidgrenska huset i gult tegel och med platt tak. Verk­sam­he­ten har också expan­de­rat och bli­vit mer pro­fes­sio­nell, men den mysiga atmosfä­ren är fort­fa­rande den­samma.

”Många av gäs­terna blev goda bekanta och vi hade till och med djupa sam­tal. Vi bor fort­fa­rande mel­lan fabri­ken och Ponsse Club bygg­na­den, och när bekanta gäs­ter går förbi säger de all­tid hej. Senast jag besökte klub­ben var för sex måna­der sedan på den tyska återför­säl­ja­ren Wah­lers fest. Den här gån­gen behövde jag inte baka eller laga mat, utan fick äta vid ett fär­dig­du­kat bord”, minns Maritta. Maritta arbe­tade som vär­dinna på Ponsse Club i 16 år och läm­nade sin tjänst 2009. Hon eftert­räd­des av nuva­rande vär­din­nan Ulla Heik­ki­nen.

Hörförståelse av savo­laxiska språ­ket

Förmåga att känna igen olika typer av ved